Aikido Journal Home » Articles » Aikido och vapen: Sista inlägget i debatten? Aiki News Japan

Aikido och vapen: Sista inlägget i debatten?

av Stanley Pranin

Aikido Journal #108 (1996)

Svensk översättning: Sture Nöjd

Debatten om huruvida aikido skall inkludera vapenträning har funnits länge och vi har ofta låtit förespråkare från både för- och emot-sidan komma till tals på Aikido Journals sidor. Jag har både observerat och deltagit i dessa diskussioner och skulle vilja ta upp några punkter, vilka jag inte minns att jag sett nämnas någon annanstans.

Jag tror att det till att börja med vore lämpligt att ta avstamp i en granskning av hur Morihei Ueshiba förhöll sig till vapenträning. För att inte hamna i en långdragen historisk värdering av ämnet så låt mig framlägga några enkla faktauppgifter. Daito-ryu aikijujutsu har, vilket vi grundligt dokumenterat under de senaste tio åren, det huvudsakliga tekniska inflytandet på aikido. Ueshibas lärare, Sokaku Takeda, var en svärdsmästare och expert på vapen som under de år han utvecklades till den han blev tränade många olika vapen. Av hänsyn till att det vid den tiden blev i lag förbjudet att bära svärd valde Takeda, när han instruerade i kampkonst, huvudsakligen jujutsu-tekniker. Takedas bujutsu var av naturen omfattande och kan inte på något sätt anses ha varit begränsad till enbart jujutsu-tekniker. Daito-ryu tekniker bygger på svärdshanterandets principer.

Ett annat faktum är att från 1942 till åtminstonde slutet av 1950-talet ägnade Morihei Ueshiba en stor del av tiden i sin lantliga Iwama-dojo till att experimentera med aiki-ken och aiki-jo. En av hans huvudsakliga elever under denna tid, Morihiro Saito, fick bevittna denna process och den kärna av kunskap som återstår från detta grundarens arbete kan i dag återses i Saito Senseis aikido.

En typ av kritik som ovan nämnda observation gett upphov till låter ungefär som så att: ”O-Sensei fuskade lite med vapen men utvecklade aldrig den aspekten av träning till en färdig disciplin på samma sätt som med sin taijutsu eller vapenlösa teknik.” Problemet med detta synsätt är att tidsperioden vi talar om uppgår till närmare tjugo år. Detta borde verkligen vara nog länge för att en begåvad kampkonstnär som Ueshiba skulle kunna integrera en sådan mängd kunskap i sin träning. Kom även ihåg att grundaren aktivt sökte vetskap om den vapenbaserade klassiska kampkonsten Kashima Shinto-ryu i sin egen Kobukan dojo så tidigt som 1937. Det är till och med så att hans ”blods-ed” står att finna i den skolans [Kashima Shinto-ryu] deltagarregister!

Dessutom vill jag uppmärksamma att många av aikidons vanliga tekniska termer kommer från kenjutsu. Ord så som tegatana, shomenuchi, yokomenuchi och shihonage visar tydligt på en underliggande kunskap i svärdskonsten. På samma sätt är det med iriminage som är en stor del av aikidons tekniska bas. Iriminage grundar sig på avancerande rörelser med ett svärd. Det är faktiskt så att själva konceptet irimi eller att avancera/”gå in” är lånat från svärdteknik.

Låt oss vara på det klara med att det att studera och att träna med vapen var en långvarig passion hos grundaren. De som menar annat bryr sig antingen inte om aikidons historia eller också har de (aikido-) politiska motiv.

Det är detta till trots ett historiskt faktum att grundaren förbjöd ken- och jo-träning i Aikikai Hombu Dojo, UTOM när Saito Sensei undervisade. Detta är ganska talande om jag får säga vad jag tycker. Är det sedan förvånande att man i dag från Hombu dojos sida – och här refererar jag till publicerade uttalanden från Dojo-cho Moriteru Ueshiba och 8:e dan Masatake Fujita – att vapenträning inte är en del av aikido?

Svaret på frågan om huruvida aikido även innefattar vapenträning beror på hur den auktoritet du frågar väljer att definiera det hela. Det finns ingen allmänt accepterad definition av vad aikido är, vare sig tekniskt eller filosofiskt. Därtill kommer att den genomsnittlige utövaren vänder sig till sin närmaste instruktör som varandes den slutgiltiga auktoriteten på området aikido. Inte ens en organisation kan påtvinga en individuell dojo sina åsikter gällande träning, så tillvida inte man är villig att anamma och påtvinga en rigid uppsättning förhållningsregler. Ett sådant sätt att förhålla sig har många gånger visat sig allvarligt hämma en grupps tillväxt och inflytande.

Inom organisationen Aikikai Hombu, vilket vi sett har den officiella ståndpunken att vapenträning skall exkluderas, så har välkända instruktörer som Shoji Nishio, Nobuyoshi Tamura, Kazuo Chiba och Mitsunari Kanai inkorporerat iaido i sin undervisning. Det har inte gjorts några försök att hindra dem från detta. Så som jag ser det så reduceras debatten till semantiska gnabberier. Det kommer aldrig komma fram ett svar gällande vapen och aikido som tillfredsställer och övertygar samtliga.

All den argumentation som pågår i världen kring för- och nackdelar gällande sådan träning kommer inte att förändra detta faktum. De vars lärare förespråkar vapenträning, eller som på egen hand kommer fram till att vapenträning är ett viktigt komplement till taijutsu kommer att fortsätta i enlighet med sina övertygelser. De som har blivit övertygade att vapenträning är skadligt eller olämpligt för deras utveckling i taijutsu kommer att avfärda vapenträning helt och hållet. De får samtidigt med sig en uppsättning fördomar vilka har som syfte att rättfärdiga deras övertygelse.

Är detta nu sista ordet i ämnet i fråga? Det tvivlar jag på, men jag hoppas att jag har bidragit med några nya perspektiv i debatten.