Aikido Journal Home » Articles » Är O-Sensei verkligen den moderna Aikidons fader? Aiki News Japan

Är O-Sensei verkligen den moderna Aikidons fader?

av Stanley Pranin

Aikido Journal #109 (Fall/Winter 1996)

Svensk översättning: Sture Nöjd

Efter att ha tränat, och gjort efterforskningar inom Aikido i ett antal år kom jag gradvis fram till en hypotes som gick stick i stäv med den konventionella visdom, och de vittnesmål som kom från, de aikidoutövare med shihanstatus vilka menade att de i långa perioder hade tränat nära och under överinseende av aikidons grundare, Morihei Ueshiba. Genom åren hade jag deltagit i otaliga träningsläger i USA vilka hade letts av japanska instruktörer. Jag hade även gjort ett flertal resor till Japan där jag hade träffat och tränat för många av de mest kända instruktörerna. Jag antog helt enkelt att aikidon så som den såg ut nu för tiden inte är den aikido som O-Sensei grundade och lärde ut. Dagens aikido är inte en, utan snarare flera olika varianter vilka var och en utvecklats av någon av de “nyckelstudenter” som studerade under relativt korta perioder för O-Sensei. Detta skulle förklara de avsevärda stilistiska olikheter som existerar och det faktum att antalet tekniker som lärs ut är så få samt även förklara avsaknaden av något Omoto-liknande religiöst perspektiv i någon av alla dessa “moderna” stilistiska varianter av aikido. Mitt antagande var inte avsett som kritik av dessa “moderna” varianter av aikido utan snarare en observation baserad på historisk efterforskning vilken gick stick i stäv med den allmänna uppfattningen.

När jag i augusti 1977 flyttade till Japan för gott, valde jag att träna i Iwama under ledning av Morihiro Saito sensei. De avgörande skälen till att jag drogs till Iwama var det fokus som fanns där på stabilitet och teknisk precision samt att man inkluderade aiki-ken och aiki-jo i träningen. Närheten till “Aiki-templet” (Aiki Shrine) och det faktum att träningen bedrevs i O-Senseis egna dojo bidrog säkerligen till mitt val.

Jag vill samtidigt påpeka att jag vid denna tidpunkt inte ansåg att Saito senseis aikidoteknik var en trogen fortsättning på grundarens aikido. Jag såg honom snarare som en teknisk mästare utifrån hans egna meriter. När jag ser tillbaka på hur jag såg på Saito sensei så placerade jag honom då i samma kategori av välkända instruktörer som Koichi Tohei, Shoji Nishio, Seigo Yamaguchi och andra vilka alla var mycket skickliga. Dessa hade alla, i början inspirerade av Morihei Ueshiba, skapat unika sätt att undervisa som sedan utvecklats åt vitt skilda håll.

Trots att mina kunskaper i det japanska språket var mycket begränsade vid den här tidpunkten så minns jag tydligt att jag lyckades förmedla mina tankar till Saito sensei kring detta ämne. Detta gällde även mitt tvivel kring att hans aikido skulle vara grundarens oförändrade aikido vilket han hävdade. Detta mitt tvivel grundade sig på det jag såg, nämligen att Saito senseis teknik tycktes mycket annorlunda än den aikido jag sett grundaren utföra på film. Sensei, som var något road av min skepticism och säkerligen även min “fräckhet”, med tanke på att jag var hans elev, förklarade lugnt att orsaken till min förvirring var att det mesta som fanns bevarat på film av grundaren var sekvenser från uppvisningar. Han poängterade att den aikido som grundaren visade upp inför allmänheten skilde sig markant från det som O-Sensei visade i dojon i Iwama. Saito sensei fortsatte att hävda att det var hans ansvar att troget förmedla grundarens aikido och att det inte var hans avsikt att skapa en egen stil, en “Saito-ryu Aikido”.

Trots att han gjorde sitt bästa så hade jag fortsatt starka tvivel gällande detta. Jag ifrågasatte dock aldrig min beundran för hans tekniska kunnande. När det gått ungefär två år efter det att jag kom till Japan så genomförde jag en dag en intervju med en av Morihei Ueshibas uchideshi från “Kodokan-dojo perioden” före andra världskriget. En man vid namn Zenzaburo Akazawa. Herr Akazawa visade mig en teknisk manual vilken jag inte hade sett tidigare. Den hade titeln “Budo” och var publicerad år 1938. Manualen innehöll ett femtiotal tekniker vilka förevisades av grundaren själv. När jag långsamt börjat bläddra i manualen blev jag mycket häpen då jag såg att utförandet av ett flertal grundläggande tekniker som ikkyo, iriminage och shihonage utfördes på i princip identiskt sätt jämfört med hur jag hade lärt mig dem i Iwama under ledning av Saito sensei. Här såg jag nu grundaren själv utföra tekniker på ett sätt som jag dittills betraktat som typisk “Iwama-stil”. Herr Akazawa lånade mig boken och jag skyndade mig för att visa den för Saito sensei.

Jag kommer aldrig att glömma tillfället då jag knackade på Senseis dörr för att dela med mig av min nya upptäckt. Till min förvåning hade han aldrig vare sig sett eller hört talas om denna bok tidigare. Han tog på sig sina läsglasögon och bläddrade genom manualen och tittade uppmärksamt på de tekniska sekvenserna. I den stunden kände jag mig nödgad att be om ursäkt för att jag någonsin hade tvivlat på hans påstående att han gjorde allt för att troget bevara grundarens tekniker. Saito sensei skrattade och dundrade fram ett “Vad var det jag sa!” uppenbarligen förnöjt. Från den stunden (omkring 1979) har Saito sensei alltid med sig ett exemplar av “Budo” när han reser runt för att instruera på träningsläger. Han har boken för att visa att den teknik han för tillfället undervisar kommer från grundarens aikido.

Det behöver väl knappast sägas att jag var tvungen att erkänna att åtminstone en instruktör spred aikido på ett sätt som var troget grundarens ursprungliga läror. Men motbevisade detta nu min teori om att dagens vittspridda aikidostilar inte har några större kopplingar till grundarens aikido vare sig tekniskt eller filosofiskt? Jag ber dig att beakta följande. Om du besöker en dojo som drivs av vilken högre aikidoinstruktör som helst så kommer du att upptäcka att elevernas rörelser liknar instruktörens. Nog är det väl så att det vore dåliga elever som inte sökte efterlikna sin instruktör. Det är ofta möjligt att känna igen en specifik lärares elever när man beskådar en större uppvisning där aikidoutövare från många olika aikidoklubbar deltar. Hur kommer det sig då att det är en så stor skillnad mellan de större aikidostilarna om alla de olika shihan hade en direkt elevrelation till grundaren?

Några menar att grundarens aikido gick i genom stora förändringar med åren och att detta förklarar hur aikidoelever som tränat under olika tidsepoker utför sina tekniker på olika sätt. Andra hävdar att O-Sensei lärde ut olika saker till olika elever utifrån vars och ens personlighet och förmåga. Inget av dessa båda argument har låtit särskilt övertygande i mina öron. När jag för många år sedan fann den gamla “Asahi News-filmen” från 1935 blev jag faktiskt förvånad över hur “modern” grundarens aikido var redan på den tiden. Det var dessutom så att grundaren vanligtvis undervisade grupper snarare än individer och detta faktum stödjer inte teorin att han anpassade sitt sätt att instruera utifrån individuella behov hos eleven.

Jag för min del tror att det finns en helt annan förklaring till varför det finns så väldigt många olika aikidostilar. Jag tror att det huvudsakligen beror på att ytterst få av O-Senseis elever tränade för honom under någon längre, sammanhängande tid. Om man undantar Yoichiro (Hoken) Inoue en av Ueshibas systersöner, Gozo Shioda, som grundade Yoshinkan Aikido och Tsutomu Yukawa så tillbringade O-Senseis “förkrigs-uchideshi” [inneboende elever innan andra världskriget, övers. anm.] maximalt fem, sex år tillsammans med honom. Visst var detta tillräckligt lång tid för att bli kunnig men inte nog tid för att behärska den enorma tekniska repertoar som ryms i “aiki budo” med alla dess subtiliteter. De flesta av dessa vältränade unga män som var inskrivna som uchideshi tvingades att avbryta sin kampkonstträning för att i stället skrivas in i det militära. Dessutom var det bara en handfull av dessa tidiga elever som återupptog sin träning efter andra världskriget.

Detsamma gäller även för perioden strax efter andra världskriget. De initierade från den perioden var personer som Sadateru Arikawa, Hiroshi Tada, Seigo Yamaguchi, Shoji Nishio, Nobuyoshi Tamura, Yasuo Kobayashi, och senare även Yoshimitsu Yamada, Mitsunari Kanai, Kazuo Chiba, Seiichi Sugano, Mitsugi Saotome samt vissa andra. Shigenobu Okumura, Koichi Tohei, och Kisaburo Osawa bildar en tämligen unik grupp individer i så motto att de bara tränade ett kort tag före kriget men erhöll mästarstatus efter detta andra världskrig. Ingen av dessa instruktörer tränade under längre perioder som direkta elever till O-Sensei. Detta kan tyckas som ett chockerande påstående men låt oss granska de historiska fakta som finns tillhanda.

Före kriget nyttjade Morihei Ueshiba Kobukan Dojo i Tokyo som sin bas men var även mycket aktiv i Kansai-regionen. Det är till och med så att han under en tid hade ett hus i Osaka. Efter att ha tagit del av vittnesmålen från dem som var med på den tiden har det sakta men säkert stått klart för mig att grundaren reste omkring en hel del och tillbringade en eller kanske två veckor per månad på annan plats än Kobukan Dojon. Kom också ihåg att grundarens första uchideshi snabbt utsågs till instruktörer på grund av kampkonstens spirande popularitet och de vittspridda aktiviteterna som företogs av det av Ueshiba ledda och av Omoto sekten sponsrade, “Budo Senyokai” (Samfund för kampkonsternas spridande). Dessa pionjärer var elever under relativt korta perioder, hade begränsad kontakt med grundaren på grund av dennes frekventa frånvaro från dojon och de var dessutom ofta själva på annan plats än på huvud-dojon för att agera lärare/instruktörer.

Under andra världskriget och kort därefter hade O-Sensei förskansat sig i Iwama. Under början av 1950-talet återupptog han till slut sitt resande och besökte då och då Tokyo och Kansai-regionen. I slutet av detta årtionde blev hans resande allt mer frekvent och det verkade som att ingen visste var han skulle befinna sig från den ena dagen till den andra. Han fördelade sin tid mellan Iwama, Tokyo och sina favoritplatser i Kansai-regionen vilket inkluderade Osaka, Kameoka, Ayabe, hans födelsestad Tanabe och Shingu. Han besökte till och med Kanshu Sunadomari långt bort i Kyushu. Jag har hört Michio Hikitsuchi Sensei berätta att O-Sensei besökte Shingu mer än sextio gånger efter kriget. Med tanke på att detta handlar om en period på ungefär tolv till femton år så ger det vid handen att grundaren besökte Kansai i snitt fyra till sex gånger per år.

Den skarpsinnige läsaren förstår säkert vartåt jag vill komma. Efter andra världskriget undervisade O-Sensei inte regelbundet i Tokyo. När han ändå dök upp på mattan så ägnade han större delen av tiden till att föreläsa om esoteriska ämnen vars innehåll låg helt bortom de närvarande elevernas förmåga till förståelse. De huvudsakliga instruktörerna i Hombu dojo efter andra världskriget var Koichi Tohei sensei och den nuvarande Doshu: Kisshomaru Ueshiba. Dessa båda blev assisterade av Okumura, Osawa, Arikawa, Tada, Tamura och den efterföljande uchideshi-generationen vilken nämnts ovan.

Jag skall vara helt tydlig med vad jag menar. Vad jag vill ha sagt är att Morihei Ueshiba INTE var den vanligast förekommande personen, och daglige instruktören, på Hombu dojo. Det gick inte att förutsäga vid vilken tidpunkt och hur länge O-Sensei skulle befinna sig där och hans instruerande rörde sig ofta om filosofiska ämnen. Tohei och Kisshomaru Ueshiba är de personer som är huvudsakligen ansvariga för det tekniska innehållet och utvecklingen av aikido inom Aikikais Hombu dojo-system. Liksom före kriget så blev det så att de som var uchideshi under efterkrigstiden och därefter, började undervisa på klubbar och universitet utanför Hombu dojo efter en relativt kort lärlingstid. Denna tid karaktäriserades även av vad som kan kallas en “dan-gradsinflation”. Många av denna tids unga instruktörer blev graderade med en hastighet av en dan-grad per år. Det hände även i flera fall att man “hoppade över” dan-grader. Detta är dock ämne för en annan artikel.

Vad innebär nu allt detta? Jo, det innebär att den allmänna uppfattningen att aikidons spridning efter andra världskriget skedde under grundarens överinseende och kontroll är totalt felaktig. Tohei och nuvarande Doshu [Kisshomaru Ueshiba övers. anm.] förtjänar lejonparten av äran för detta, inte grundaren. Det innebär dessutom att O-Sensei Morihei Ueshiba inte var direkt involverad i instruerandet eller administrerandet av aikidon under efterkrigstiden. Han hade för länge sedan dragit sig tillbaka och fokuserade på sin egen personliga träning, sin andliga utveckling, sitt resande och sina sociala aktiviteter. Den stereotypa bild av O-Sensei som en stillsam, snäll gammal man till trots så var det ändå så att han även hade en genomträngande blick och ett kraftfullt temperament. Hans närvaro på Hombu dojo var inte alltid önskad på grund av hans kritiska kommentarer och återkommande utbrott.

Detta är den bleka sanningen vilket många med egna upplevelser det ovan nämnda bekräftat. Dessa skeenden har jag bara kommit med antydningar om tidigare. Först på senare tid har jag känt mig säker nog att ta bladet från munnen och detta tack vare de tunga vittnesmål som flera av dem som var nära grundaren avgett. Jag tror väl inte att det är sannolikt att det jag nu säger kommer att hjälpa aikidoutövare i deras träning eller få dem närmare sina mål. Jag har dock en ärlig förhoppning om att jag, genom att lyfta fram dessa sanningar ur mörkret, hjälper dem som är engagerade i aikido till en djupare förståelse. En förståelse som kan vara till hjälp när de skall göra sina egna bedömningar och värderingar. Jag hoppas också att Koichi Tohei som under senare tid fått en perifer plats eller till och med blivit helt förbisedd skall få sitt rättmätiga erkännande som den nyckelfigur han är.